Här har vi samlat frågor om kristen tro som elever och studenter ställt oss.

Hittar du inte svaret på din fråga? Mejla dem till Daniel Astgård

I Apg 15 berättas om det första kyrkomötet (år 49 e Kr). Apostlarna och de ledande i kyrkan samlades för att avgöra frågan om hur de kristna med icke-judisk (hednisk) bakgrund och de med judisk skulle kunna leva tillsammans i gemenskapen i församlingen. Med tanke på att hedningar av judarna betraktades som orena så var det ingen helt lätt fråga. Vid den här tiden var ju de kristna på de flesta håll ännu en grupp inom synagogan och när man tog emot hedningar som medlemmar så blev det protester. Problemet hade blivit akut i församlingen i Antiokia där en grupp judekristna hade krävt att alla hednakristna måste omskäras och bli judar. Beslutet blev att skriva ett brev där det bland annat stod:

”Den heliga anden och vi har beslutat att inte lägga någon börda på er utöver följande oeftergivliga krav: att ni avhåller er från kött som offrats till avgudar, blod, kött från kvävda djur och otukt.” (Apg 15:28f)

Flera av de krav man här enats om gällde enligt GT inte bara för judarna utan också för de icke-judar som bodde bland dem, se 3 Mos 17-18. Man hade alltså på judiskt håll vana vid att umgås med hedningar, under förutsättning att de uppfyllde dessa minimikrav. Det fanns också sedan flera generationer ganska många hedningar som regelbundet besökte judarnas synagogor och deltog i gudstjänsterna, utan att konvertera fullt ut och låta omskära sig (t ex Cornelius i Apg 10).

Tanken verkar vara att om de hednakristna såg till att uppfylla dessa minimikrav så skulle de judekristna kunna fortsätta att umgås med dem och de skulle kunna delta i gudstjänsterna utan att någon jude, kristen eller ej, skulle kunna prostestera. I motiveringen till beslutet (v 21) heter det att ”Mose har i alla tider haft sina förkunnare i varenda stad, och han läses i synagogorna varje sabbat” vilket jag tolkar som att man främst ville ta hänsyn till de judiska betänkligheterna.

I 1 Kor 8:1-13 behandlar Paulus frågan om kött som offrats till avgudar och säger där att eftersom det inte finns några andra gudar än Gud så kan en kristen rent principiellt äta offerkött utan att göra sig skyldig till avgudadyrkan, men det är inte en rättighet som måste utövas om någon i sällskapet har betänkligheter mot det. I Kol 2:16-23 och på andra ställen för han ett liknande resonemang om “oren” mat.

I 3 Mos 17:11f står det om blodet att ”jag har gett er det till altaret, till att bringa försoning...”. Detta verkar vara bakgrunden till alla detaljerade regler i moselagen om slakt och blodmat. Blodet är en ständig påminnelse både om livet och om döden och därmed om vårt behov av försoning. ”...blodet ger försoning, eftersom det är livet. Därför har jag sagt till israeliterna att ingen av dem får äta något med blod i. Inte heller en invandrare får göra det.”

Sedan Jesus en gång för alla utgjutit sitt blod och bringat en evig försoning så finns inte längre behov av att reservera blodet för altaret. Se Heb 9:1 - 10:18.