Här har vi samlat frågor om kristen tro som elever och studenter ställt oss.

Hittar du inte svaret på din fråga? Mejla dem till Daniel Astgård

Om man ska göra rättvisa åt det bibliska materialet måste man hävda både att Gud har den yttersta makten och att människan har frihet. Den yttersta domen är det tydligaste uttrycket för denna övertygelse: Gud ska avsluta historien (det är han som har makten) och ställa alla människor till svars för vad de har gjort med sina liv (vi har frihet och därmed ansvar). Men kan verkligen båda dessa sidor vara sanna samtidigt?

I Bibeln möter vi inget försök att förklara hur de hänger ihop, utan det tas bara för givet att Gud har makten samtidigt som människan har ett mått av frihet. Och jag tror att vi kan förstå att detta är ett område som vi inte kan förstå! Det handlar ju om hur det oändliga (Gud) relaterar till det ändliga (människan) - och det kan vi som ändliga människor av principiella skäl inte förstå. Vi kan ju aldrig genomskåda det oändliga. Samtidigt finns det alltid något vi kan förstå. Och i det här fallet menar jag att våra egna reflektioner kring Guds makt och människans frihet bekräftar det Bibeln påstår. Jag tänker så här:

Om det finns en Gud så har han makten. Om det finns en Gud som är upphovet till allt som finns i universum, då har han också kontrollen över det. Det ligger i själva gudsbegreppet att Gud är allsmäktig. Därför bejakar jag den första sidan av det som Bibeln hävdar och inser att det kan inte vara på något annat sätt. Gud, om han finns, har makten. Samtidigt är en av mina djupaste erfarenheter som människa att jag är fri och därmed ansvarig - och det är en erfarenhet som jag delar med hela mänskligheten. Det är ju därför som vi ställer varandra till svars för vad vi gör. Det innebär att jag bejakar också den andra sidan av den bibliska undervisningen, att människan är ansvarig.

I de bibliska texterna finns detta dubbla perspektiv på många ställen. I sin stora predikan på pingstdagen säger t ex Petrus så här: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom (Apg 22-23). Här presenteras tre ansvariga parter till Jesu död: Gud (som handlade i enlighet med sitt beslut och sin plan, ni (judarna som konspirerade mot Jesus och fick honom dömd) och laglösa som spikade fast och dödade honom (de romerska bödlarna som avrättade honom). När vi läser det tänker vi lätt att det verkliga ansvaret då måste falla på Gud, eftersom han är den starkaste av de tre parterna, och människorna i dramat antar mer roller av statister som utför det som den store regissören bestämt. Men den slutsatsen dras aldrig i Bibeln! När Gud genomför sin plan gör han det inte genom att köra över människans frihet och göra om henne till en robot. Snarare väver han in det som människan i frihet väljer att göra, i den övergripande bild som bara han själv kan se. Därför anklagas också de judiska och romerska ledarna för sitt agerande.

Kan inte Gud påverka människor? Står det inte att “Kungars hjärtan är i Herrens hand som vattenbäckar: han leder dem varthelst han vill”?. (Ords 21:1) Jo, men ingenstans dras det i Bibeln utifrån detta den slutsatsen att människan därför är maktlös eller ansvarsbefriad. Vi människor kan ju påverka varandra, utan att vi därmed förlorar frihet eller ansvar. Och viktigare: Den Gud som skapat oss till sin avbild, med frihet och ansvar, han visar oss också respekt. Han driver inte med oss, utan tar oss på allvar som människor. Samtidigt är vi indragna i en kosmisk kamp mellan gott och ont, där Gud är i full färd med att genomföra en befrielse av sin ödelagda och ockuperade skapelse. Våra liv är därför insatta i ett större sammanhang än våra personliga angelägenheter. Väljer vi (frihet) att bortse från den situation som vi befinner oss i och den Gud som kallar oss att välja sida i kampen, så kommer Gud (allmakt) ändå att vinna kampen på det sätt som han har bestämt. Vill vi inte ta den plats han kallar oss till, kommer vi kanske att få en plats i dramat som vi inte tänkt oss. Vi kan välja, men vi kan inte välja bort tillvarons grundvillkor: Den mäktige Gud som skapat oss för att leva med honom.

Jag vet fortfarande inte hur dessa två sidor (frihet/allmakt) exakt är relaterade till varandra, men jag finner det nödvändigt att hålla dem båda för sanna. Både Bibeln och min egen reflektion kommer ju till samma slutsats. Kanske kan vi se en parallell i fysikernas sätt att beskriva ljus. För att kunna göra rättvisa åt fenomenet ljus beskrivs det både som en partikelström och en vågrörelse, samtidigt som de båda beskrivningarna ser ut att utesluta varandra. Vi är, på grund av vår bristande insikt, ibland tvingade att leva med perspektiv som för oss ser motsägelsefulla ut. Men det är vi rationellt berättigade att göra om alternativen har sämre förklaringsförmåga. Och i fallet med Guds allmakt och mänsklig frihet så är alternativen - att renodla en av linjerna på bekostnad av den andra - mer problematiska. Att förneka Guds allmakt alternativt människans ansvar skapar både bibliskt och tankemässigt fler problem än det löser.

I praktiken innebär det bibliska perspektivet en oerhört rik syn på livet. Människan behöver inte förtvivla inför det onda eller inför sin egen hjälplöshet, eftersom det finns en yttersta god makt. Livet kommer en dag att segra! Samtidigt innebär Gud makt inte att jag som människa har degraderats till en marionett eller ett datachips i Guds programmerade värld. Jag finns på riktigt och är kallad av Gud själv att leva och välja och kämpa. Det understryker människans storhet och livets meningsfullhet.

För ytterligare reflektioner kring detta tema rekommenderar jag: How Long, Oh Lord? av D A Carson (IVP) och Being Human av Jerram Barrs och Ranald Macaulay (IVP).

Om man ska göra rättvisa åt det bibliska materialet måste man hävda både att Gud har den yttersta makten och att människan har frihet. Den yttersta domen är det tydligaste uttrycket för denna övertygelse: Gud ska avsluta historien (det är han som har makten) och ställa alla människor till svars för vad de har gjort med sina liv (vi har frihet och därmed ansvar). Men kan verkligen båda dessa sidor vara sanna samtidigt?

I Bibeln möter vi inget försök att förklara hur de hänger ihop, utan det tas bara för givet att Gud har makten samtidigt som människan har ett mått av frihet. Och jag tror att vi kan förstå att detta är ett område som vi inte kan förstå! Det handlar ju om hur det oändliga (Gud) relaterar till det ändliga (människan) - och det kan vi som ändliga människor av principiella skäl inte förstå. Vi kan ju aldrig genomskåda det oändliga. Samtidigt finns det alltid något vi kan förstå. Och i det här fallet menar jag att våra egna reflektioner kring Guds makt och människans frihet bekräftar det Bibeln påstår. Jag tänker så här:

Om det finns en Gud så har han makten. Om det finns en Gud som är upphovet till allt som finns i universum, då har han också kontrollen över det. Det ligger i själva gudsbegreppet att Gud är allsmäktig. Därför bejakar jag den första sidan av det som Bibeln hävdar och inser att det kan inte vara på något annat sätt. Gud, om han finns, har makten. Samtidigt är en av mina djupaste erfarenheter som människa att jag är fri och därmed ansvarig - och det är en erfarenhet som jag delar med hela mänskligheten. Det är ju därför som vi ställer varandra till svars för vad vi gör. Det innebär att jag bejakar också den andra sidan av den bibliska undervisningen, att människan är ansvarig.

I de bibliska texterna finns detta dubbla perspektiv på många ställen. I sin stora predikan på pingstdagen säger t ex Petrus så här: Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och under och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom (Apg 22-23). Här presenteras tre ansvariga parter till Jesu död: Gud (som handlade i enlighet med sitt beslut och sin plan, ni (judarna som konspirerade mot Jesus och fick honom dömd) och laglösa som spikade fast och dödade honom (de romerska bödlarna som avrättade honom). När vi läser det tänker vi lätt att det verkliga ansvaret då måste falla på Gud, eftersom han är den starkaste av de tre parterna, och människorna i dramat antar mer roller av statister som utför det som den store regissören bestämt. Men den slutsatsen dras aldrig i Bibeln! När Gud genomför sin plan gör han det inte genom att köra över människans frihet och göra om henne till en robot. Snarare väver han in det som människan i frihet väljer att göra, i den övergripande bild som bara han själv kan se. Därför anklagas också de judiska och romerska ledarna för sitt agerande.

Kan inte Gud påverka människor? Står det inte att “Kungars hjärtan är i Herrens hand som vattenbäckar: han leder dem varthelst han vill”?. (Ords 21:1) Jo, men ingenstans dras det i Bibeln utifrån detta den slutsatsen att människan därför är maktlös eller ansvarsbefriad. Vi människor kan ju påverka varandra, utan att vi därmed förlorar frihet eller ansvar. Och viktigare: Den Gud som skapat oss till sin avbild, med frihet och ansvar, han visar oss också respekt. Han driver inte med oss, utan tar oss på allvar som människor. Samtidigt är vi indragna i en kosmisk kamp mellan gott och ont, där Gud är i full färd med att genomföra en befrielse av sin ödelagda och ockuperade skapelse. Våra liv är därför insatta i ett större sammanhang än våra personliga angelägenheter. Väljer vi (frihet) att bortse från den situation som vi befinner oss i och den Gud som kallar oss att välja sida i kampen, så kommer Gud (allmakt) ändå att vinna kampen på det sätt som han har bestämt. Vill vi inte ta den plats han kallar oss till, kommer vi kanske att få en plats i dramat som vi inte tänkt oss. Vi kan välja, men vi kan inte välja bort tillvarons grundvillkor: Den mäktige Gud som skapat oss för att leva med honom.

Jag vet fortfarande inte hur dessa två sidor (frihet/allmakt) exakt är relaterade till varandra, men jag finner det nödvändigt att hålla dem båda för sanna. Både Bibeln och min egen reflektion kommer ju till samma slutsats. Kanske kan vi se en parallell i fysikernas sätt att beskriva ljus. För att kunna göra rättvisa åt fenomenet ljus beskrivs det både som en partikelström och en vågrörelse, samtidigt som de båda beskrivningarna ser ut att utesluta varandra. Vi är, på grund av vår bristande insikt, ibland tvingade att leva med perspektiv som för oss ser motsägelsefulla ut. Men det är vi rationellt berättigade att göra om alternativen har sämre förklaringsförmåga. Och i fallet med Guds allmakt och mänsklig frihet så är alternativen - att renodla en av linjerna på bekostnad av den andra - mer problematiska. Att förneka Guds allmakt alternativt människans ansvar skapar både bibliskt och tankemässigt fler problem än det löser.

I praktiken innebär det bibliska perspektivet en oerhört rik syn på livet. Människan behöver inte förtvivla inför det onda eller inför sin egen hjälplöshet, eftersom det finns en yttersta god makt. Livet kommer en dag att segra! Samtidigt innebär Gud makt inte att jag som människa har degraderats till en marionett eller ett datachips i Guds programmerade värld. Jag finns på riktigt och är kallad av Gud själv att leva och välja och kämpa. Det understryker människans storhet och livets meningsfullhet.

För ytterligare reflektioner kring detta tema rekommenderar jag: How Long, Oh Lord? av D A Carson (IVP) och Being Human av Jerram Barrs och Ranald Macaulay (IVP).