Här har vi samlat frågor om kristen tro som elever och studenter ställt oss.

Hittar du inte svaret på din fråga? Mejla dem till Daniel Astgård

Din fråga kan spjälkas upp i flera frågor: Kan moralen utgöra ett “gudsbevis”? Finns det någon objektiv, absolut moral? Om det finns, vari är den grundad? Och hur kan vi veta innehållet i den objektiva moralen? Och om vi kan veta vad som är moraliskt rätt, hur kommer det sig att alla människor inte är moraliskt eniga? Låt oss börja med det moraliska “gudsbeviset”:

(1) Om det finns objektiva moraliska värden så finns Gud

(2) Objektiva moraliska värden finns

(3) Alltså finns Gud

Detta är ett strikt logiskt argument. Om (1) och (2) är sanna så följer slutsatsen (3) att Gud finns med logisk nödvändighet. Frågan är om de båda premisserna (1) och (2) är sanna. Vad innebär då (1)? Jo, att objektiv moral inte kan existera med mindre än att Gud existerar; att Gud är det moraliska medvetande som står över alla människor och att moralen är grundad i Guds natur och vilja. Det betyder att moralen ytterst sett är oföränderlig. Sådant som t.ex. “kärlek”, “rättvisa”, “barmhärtighet” är gott i alla tider i alla kulturer och sådant som t.ex. “oskyldigt lidande” och “själviskhet” är fel i alla tider och kulturer. Detta utesluter inte att moral har många relativa och kulturella aspekter, men tanken är att det finns något objektivt moraliskt gott respektive ont bakom de olika kulturella aspekterna hos moral. Exempelvis kan gränsdragningarna för äganderätten se mycket olika ut i olika kulturer (i vissa kulturer har man nästan bara kollektivt ägande) men det hindrar inte att stöld (såsom överträdande av uppgjorda äganderättsgränser) kan vara objektivt moraliskt fel.

De flesta ateistiska filosofer som argumenterat emot det moraliska gudsbeviset brukar angripa (2) istället. De menar att objektiv moral helt enkelt inte existerar. Moralen är subjektiv och något vi skapar, inte upptäcker, resonerar de. Och här ser vi argumentets svaghet. Det är svårt att “bevisa” att moraliska värden existerar objektivt (dvs oberoende av oss människor). Här får man istälet fråga sig: Vad tror jag? Hur upplever jag moralen? Är den något jag eller min kultur skapat, eller är den något högre som är förankrat i själva verkligheten? Bara för de personer som tror att moral faktiskt har en objektiv förankring har argumentet övertygande kraft. Detta var ett viktigt argument för mig personligen innan jag blev kristen. Jag var övertygad ateist, men var samtidigt fast övertygad om att rätt och fel, ont och gott inte bara var kulturskapelser. Detta ledde mig i riktning mot Gud.

Ett argument som ofta används i den här diskussionen är frågan om moralisk oenighet. Det är dock ett tvåeggat argument. Det slår mot objektiv moral på det sättet att om objektiv moral finns så borde väl människor över hela världen och i olika kulturer ha samma moral. Men så är det inte. Det finns kannibaler, polygamister, nazister, sadister, satanister osv. Dessutom finns det en hel del moralisk oenighet hos oss som inte tillhör någon extremgrupp: är vita lögner okey? Är abort rätt? Är EU omoraliskt? Den moraliska oenigheten verkar alltså massiv och olöslig.

Å andra sidan har moraliska realister (de som tror att moralen är objektiv) hävdat att vårt sätt att hantera moralisk oenighet pekar på att moralen är objektiv. Vi ser nämligen inte på en moralisk oenighet på samma sätt som vi ser på smakfrågor. Vi argumenterar i moral, som om det fanns något verkligt rätt och fel. Vi är benägna att tro att FN:s mänskliga rättigheter inte bara är en västerländsk skapelse. Vi anser oss ha rätt att “pådyvla” mänskliga rättigheter på alla möjliga länder, oavsett vilken kultur de har. Vi brukar menar att den nazistiska kulturen i 30-talets Tyskland var objektivt ond. Men vad ger oss rätten att fälla sådana omdömen om moralen är subjektiv eller relativ? Bara om moralen är objektiv kan vi säga att t.ex. FN:s mänskliga rättigheter är objektivt goda och därför bör gälla i alla kulturer.

Man kan dra en parallell mellan moral och vetenskap. Vetenskapsmän kan vara djupt oeniga, men de förnekar inte fördenskull den verklighet de undersöker och som de är oeniga om. På samma sätt kan moralen vara grundad i den objektiva verkligheten. Oenighet tar inte bort det.

Till sist en liten liknelse. Tänk dig att våra moraliska känslor och attityder är som en kompass. Den pekar mot norr därför att norr finns (namnet “norr” har vi förstås hittat på, men själva riktningen existerar ändå) och därför att det finns ett magnetfält som kompassen är känslig för. Kompassen “känner” in den magnetiska verkligheten och tar ut en riktning. Men en kompass kan vara trasig så att den pekar lite eller mycket fel, men den magnetiska “verkligheten” påverkar likafullt magneten det är bara det att kompassen misslyckas med att visa på den rätta riktningen. Kompassen kan vara felfri men ändå peka fel om det finns andra magnetiska föremål i närheten som distraherar kompassens “inkännande” av den magnetiska nordpolen. På liknande sätt kan vi tänka oss att moralen inom oss kan ta miste utan att den moraliska “nordpolen” ändras. Liksom kompassen kan behöva kalibrering, kan vi behöva moraliskt god uppfostran och moralisk reflektion för att kunna pricka in den moraliska verkligheten.

Vem vet då vad som är moraliskt rätt? Jo, den som är öppen för den moraliska verkligheten och som inte är ute efter att ändra på nordpolen utan själv låter sig “kalibreras” är rätt riktning.

Hoppas mitt resonemang har givit några svar på dina frågor…