Torsten Josephsson, Credo förste generalsekreterare, skriver i "Herrens nåd är det… Sveriges Evangeliska Student- och Gymnasiströrelse 1924-1974", s 21: ”Även om Svenska kyrkans bekännelse inte nämndes i de första stadgarna, får det inte tydas så att rörelsen var helt interkonfessionell eller ekumenisk. Ett sådant förslag avvisades f. ö. av kommitténs majoritet... Rörelsens huvudström gick helt klart inom den lutherska kyrkan och de inomkyrkliga väckelserörelserna, även om man då som nu stod öppen för studerande ungdom från skilda läger.”

Kyrkväckelsen på 40-talet påverkade givetvis SESG. Biskopen Bo Giertz ”var utan tvivel centralgestalten på 40-talets sommarmöten och gav dem accent och färg. Även om rörelsen under hela dess historia i praktiken varit lutherskt bekännelsetrogen, kom detta nu mera klart till uttryck. Svenska kyrkans bekännelse kom med i rörelsens stadgar, även om många anslutna lokala kretsar behöll de gamla stadgarna”. I riksrörelsens stadgar ändrades således ”den apostoliska trosbekännelsen” till ”Svenska Kyrkans bekännelseskrifter”.

SESG var vid den här tiden en av tre kristna studentrörelser i Sverige. Den hörde helt klart inte hemma i frikyrkan, ”även om många väckelseungdomar kände sig mer hemma i SESG än i FKS - Fria Kristna Studentrörelsen. Men inte heller uppfattades den som en erkänd och officiell studentrörelse inom Svenska kyrkan, trots att en lång rad präster och lekmän utan tvivel fick avgörande andliga intryck inom SESG”.

I praktiken kom SESG att stå mycket nära EFS, också det en ”fri rörelse inom Svenska kyrkan”. Formellt var också SESG anslutet till EFS 1946-1969. Efter de magra åren på 50-talet, då SESG var mycket nära nedläggning, blev denna koppling räddningen. Inspiration till nystarten 1959 kom både från EFS och från studentrörelserna i Norden, men pengarna stod EFS för.