Här har vi samlat frågor om kristen tro som elever och studenter ställt oss.

Hittar du inte svaret på din fråga? Mejla dem till Daniel Astgård

Tack för din fråga! Ja, Gud hade det avgörande valet att skapa eller inte skapa och det är han ensam som bär ansvaret för att världen och människorna finns. Men han är inte ansvarig för allt som sker. Om det finns fria, ansvariga människor bär de ansvaret för vad de gör och för vad deras handlingar resulterar i. Därför kan vi inte anklaga Gud för det som vi gör. Det liknar den situation som uppstår i varje mänsklig familj: Föräldrarna har ansvaret för att barnen finns och kunde ha undvikit att ge dem existens. Men de är inte ansvariga för allt som barnen gör under sina liv och kan inte anklagas för konsekvenserna av deras dåliga handlingar. Nu kan man invända och säga att det finns en stor skillnad mellan Gud och mänskliga föräldrar. Gud visste redan i förväg att det skulle gå snett och att han skulle bli tvungen att fördöma en del av sin egen skapelse. Den situationen är inte några föräldrar i - vi kan som bekant aldrig veta i förväg hur det ska gå för våra barn. Om jag förstår din fråga rätt är det här som själva knutpunkten ligger: Utifrån slutresultatet, som Gud kunde förutse, borde han ha avstått från att skapa. Alternativet ingen värld vore bättre än alternativet en värld i vilket det sker ett uppror som Gud måste fördöma. Gud har valt fel alternativ och det är han ansvarig för. Men jag tror att det är en förhastad slutsats, av flera skäl.

För det första bygger slutsatsen på det vi ser och vet idag. Och då kan det tyckas som om Gud står som förlorare, att förlusten med att skapa är större än vinsten. Men vi kan endast göra en preliminär bedömning utifrån nuet. Vi har inte sett slutresultatet än och därför är det för tidigt med allt för kategoriska uttalanden. Om Gud är god och förutsåg framtiden och utifrån det ändå valde att skapa, innebär det att Gud vet att slutresultatet blir gott! Bibeln är också tydlig i sitt insisterande att Gud kommer att stå som segrare och att han kommer att äras av oss människor för att han har skapat en värld och gett liv vidare - när vi väl får se hur han avslutar historien! Se t ex Uppenbarelseboken 4: 9-11. När vi ser hur Gud kommer att handla med sin värld kommer vi att dra andra slutsatser än vad vi gör idag. Huruvida vi vågar ta Gud på orden och redan idag lita på det beror förstås på vilket förtroende vi har för Gud.

För det andra finns det ett problem i vårt sätt att formulera oss som vi måste bli medvetna om, vilket bl a C S Lewis har påpekat. Om vi säger, med tanke på dem som går förlorade, “Det vore bättre för dem att aldrig ha funnits till” har vi formulerat en nonsens-mening. I vilken mening vore det bättre “för dem” att inte finnas till? Om de inte finns, kan det inte vara bättre för dem - eftersom de inte finns! Frågeställningen är alltså inte meningsfull.

För det tredje bekräftar våra liv det goda i att få finnas till. För visst är vår livslängtan mer grundläggande och starkare än vår fasa för lidandet? Problemet är inte livet, utan allt det som ödelägger det. Jag har talat med flera personer som gått i djupa självmordstankar. Från början har de uttryckt sig som om själva livet vore problemet - de vill inte leva. Men i samtalen har det gradvis klarnat att det inte är livet man vill komma ifrån. Det är alla de tragiska och destruktiva sidor som förstör livet, som man inte längre orkar med. Och just det talar ju kristen tro om: Hur Gud vill och kommer att upprätta livet.

För vidare läsning om det ondas problem: “Lidandets problem” av C S Lewis (Libris) och “Kristen på goda grunder” av Stefan Gustavsson (SESG-Media).