Här har vi samlat frågor om kristen tro som elever och studenter ställt oss.

Hittar du inte svaret på din fråga? Mejla dem till Daniel Astgård

Utrymmet medger inte en fullständig genomgång av allt som förs fram på den webbplatsen, men här kommer i alla fall några kommentarer till den sammafattande artikeln “The Jesus Puzzle, Pieces in a Puzzle of Christian Origins” av Earl Doherty.

I del 1 av artikeln presenterar Doherty tio bitar i sitt “pussel”, var och en ett argument för att det aldrig har funnits en historisk person Jesus från Nasaret, ja t o m att den första kristna generationen (i synnerhet Paulus) inte ens var intresserad av en sådan. Jag går igenom de tio “pusselbitarna” i tur och ordning.

1. I de nytestamentliga breven finns mycket få direkta hänvisningar till Jesu jordeliv eller till tider och platser där han var verksam. Doherty tar det som bevis för att författarna inte kände till någon historisk person Jesus från Nasaret.

Är det verkligen ett giltigt argument? Av både Apg 10 och 1 Kor 15 framgår att (historiska) fakta om Jesu jordeliv och om hans död och uppståndelse var grundläggande för tron och ingick i den urkristna undervisningen. Breven är å sin sida skrivna för att behandla specifika frågor och problem som uppstått i församlingarna. Det fanns givevis ingen anledning att då upprepa det som redan sagts i annat sammanhang och som hörde till de stående inslagen i församlingarnas undervisning.

De hänvisningar som i breven görs till Jesu liv och verksamhet är av precis det slaget som man kan fövänta sig i brev som skrivs (delvis) för att förklara den andliga/teologiska innebörden i det Jesus gjorde. Och mycket i breven blir helt enkelt obegripligt om författaren inte kunde räkna med att läsarna redan hade hört berättelserna om Jesu jordeliv etc, dvs det som skrivits ner i evangelierna. Se t ex 1 Kor 10:16 och 11:23-25. (Dohertys sätt att avfärda den sista av dessa texter, “can be interpreted as a mythical scene Paul has himself developed”, säger mer om Dohertys sätt att arbeta än om Paulus eller hans brev.)

Doherty saknar också hänvisningar till Jesus som historisk person hos ickekristna skribenter från det första århundradet. Det gör jag också, men med tanke på att kristendomen då ännu var en ganska liten rörelse, och med tanke på hur lite som finns kvar av allt som skrevs på den tiden så anser jag inte att frånvaron av omnämnande utgör något bevis för att han inte kan ha funnits.

2. Doherty påpekar att evangelierna berättar om Jesus som en verklig människa, men menar att i breven nämns Kristus enbart som en “mytisk” figur, en gudomlig frälsare som funnits i evighet. Ingenstans i breven hittar Doherty något direkt påstående att dessa två är identiska. Breven skulle alltså inte räkna med att den Kristus de beskriver är en verklig historisk person.

Själv tycker jag inte man behöver läsa länge i breven för att förstå att de handlar om en verklig människa, se t ex Kol 1:22 (”...Kristus led döden med sin jordiska kropp...") eller Hebr 2:14 ("Då nu barnen är av kött och blod, måste han på samma sätt bli människa"). Dohertys oförmåga att se detta beror troligen på hans ovilja att acceptera det som är Nya Testamentets enastående budskap, att universums skapare faktiskt har blivit människa och som människa både dött och uppstått. Men hans vägran att tro är givetvis inget tungt argument…

3. Brevförfattarna i NT bygger enligt Doherty inte sitt budskap på historiska fakta utan på andliga uppenbarelser och tolkningar av GT-verser. Detta framgår, menar han, tydligt av själva texten.

När Paulus i Ef 3:3-5 skriver att

“genom en uppenbarelse avslöjades hemligheten för mig så som jag redan i korthet har skrivit. Och när ni läser det kan ni förstå att jag har fått insikt i hemligheten med Kristus. För människorna i tidigare släktled hade den inte avslöjats så som den nu har uppenbarats i anden för hans heliga apostlar och profeter...”

så tolkar Doherty det som att Paulus inte varit intresserad av någon historisk Jesus, hela “storyn” bygger på en andlig uppenbarelse. Här gör Doherty det klassiska misstaget att inte läsa hela texten innan han försöker tolka den. Av vers 6 framgår att Paulus med “hemligheten” inte alls menar historiska fakta om Jesus utan den för judar revolutionerande insikten att “tack vare Kristus Jesus är hedningarna genom evangeliet arvingar som vi, tillhör samma kropp som vi och har del i löftet som vi”. Detta är något helt annat och ligger helt i linje med Jesu egna ord i Joh 16:12-13 om att Anden skulle leda lärjungarna till att förstå innebörden av vad han gjort.

Paulus hänvisning till “skrifterna” i 1 Kor 15:3,4, alltså till profetior som både förutsäger och förklarar innebörden i det som sedan skedde, misstolkar Doherty till att betyda att Paulus menar att allt han vet om Jesu död och uppståndelse är påhittat utifrån dessa profetior. Här förutsätter Doherty det han vill bevisa, nämligen att Paulus aldrig hänvisar till den historiske Jesus.

Vad gäller brevskrivarnas beroende av en historisk Jesus tycks Doherty aldrig ha läst inledningen till 1 Joh 1.

4. Historiker har länge noterat att det finns likheter mellan hur Kristus beskrivs i vissa texter i Nya Testamentet och hur t ex Visdomen eller Logos beskrivs i en del judiska eller hellenistiska texter (läs Salomos Vishet 7:22-30 i Tillägg till GT i Bibel 2000 och jämför med inledningen till Johannesevangeliet). Doherty ser detta som ett bevis på att NT:s Kristus bara är en variant i raden av samtida myter.

För den som bryr sig om att se även de avgörande skillnaderna framstår det snarare som att NT:s författare använder ord och bilder som var gångbara i deras samtid för att få fram det som var det unika i budskapet om Jesus Kristus.

5. Samtida mysteriereligioner och gnosticerande filosofier räknade med att det fanns flera nivåer av andlighet mellan det rent jordiska och det rent andliga där Gud fanns. I flera av dessa religioner berättas om en andlig frälsare som stiger ned genom sfärerna för att möta den uppåtstigande människosjälen och hjälpa den tillbaka till Gud. Doherty tycker sig se likheter med Paulus ord om Jesus i t ex Fil 2:7-8 och drar slutsatsen att Paulus menar att Jesu död är något som skedde i en av de lägre andliga sfärerna, inte här på jorden.

Hur slarvigt får man läsa Bibeln? I t ex Kol 1:19-22 använder Paulus flera ord (blod, kors, kött/jordisk kropp) som tydligt visar att han inte menar så. (I slutet av del 2, fotnot 27, hävdar Doherty att dessa ord hänvisar till en (lägre) andlig verklighet, inte något här på jorden. Påståendet andas desperation - allt måste passas in i hans teori, även om det leder till cirkelresonemang.)

6-7. Doherty går i de bibelkritiska forskares fotspår som menar att alla fyra evangelierna går tillbaka på en enda källa och är skrivna mycket sent, Markus någon gång på 90-talet, de övriga en bit in på hundratalet. Hans slutsats blir att det är brevens (mytiske) Kristus som är den “ursprungliga”, evangeliernas (mer historiska) Jesus är en senare “uppfinning”.

Tyvärr faller hela hans resonemang på att man numera utifrån handskriftsfynd kan vara ganska säker på att Johannesevangeliet är skrivet (eller snarare sammanställt, materialet är äldre) på 90-talet och att Markusevangeliet troligen skrevs senast på 50-talet, möjligen redan på 40-talet. Evangelierna visar också tydliga spår av en muntlig tradition före de skrevs ner. Berättelserna om den historiske Jesus är alltså äldre än breven.

8. Evangelierna berättar inte historia enligt Doherty. De många olikheter som finns mellan evangelisternas berättelser om samma händelse visar tydligt att de känt sig fria att ändra detaljer så att det skulle passa deras eget syfte. Någon tanke på att bevara en historisk sanning kan de inte ha haft. Vidare är hela berättelsen om Jesu lidande och död, fortfarande enligt Doherty, bara en slags (judisk) utläggning, en midrash, av de texter i GT som anförs som profetior om Messias lidande och död.

Här ställer Doherty viljan att bevara historisk sanning och behovet att berätta denna sanning så att den blir relevant för åhörarna mot varandra på ett helt ofruktbart sätt. Alla evangelisterna har gjort ett urval, ingen berättar precis allt, alla små detaljer, om Jesu liv och död. Självklart har urvalet gjorts så att det ska ha något att säga åhörarna och självfallet har detaljerna beskrivits på ett sätt som ska göra texten tillgänglig för läsarna. Eftersom Markus skrev för en rent icke-judisk publik, medan Matteus skrev för en judisk (eller åtminstone för människor som var väl införstådda med judendomen) så blev urvalet och detaljerna naturligtvis olika.

Att av detta dra slutsatsen att evangelisterna inte alls var intresserade av historisk sanning är att gå alldeles för långt och strider mot vad de själva säger om sitt sätt att arbeta, Luk 1:1-4 och Joh 20:30, 21:24-25. Mångfalden av ögonvittnen gör också en variation i berättelserna naturlig.

Doherty bortser också konsekvent från alla de detaljer i texterna som pekar på att de verkligen går tillbaka på ögonvittnens berättelser (se frågan Hur vet man att NT skrevs under en begränsad tid?).

Påståendet att passionsberättelserna bara är en skriftutläggning, en midrash, raserar slutgiltigt förtoendet för Dohertys analysförmåga. Berättelserna om Jesu lidande och död tar ju inte sin utgångspunkt i GT-citaten vilka sedan illustreras av en berättelse (som då närmast blir en slags liknelse) utan tvärtom: Utgångspunkten är det som hänt, GT-citaten används för att illustrera och förklara.

9. I NT finns det många sätt att beskriva Jesus (som människa, som gudomlig gestalt osv) och många beteckningar på honom, t ex Herre, frälsare, överstepräst. Än större blir variationen om vi också räknar med de icke-kristna sekter som uppstod efter ett par generationer. I den akademiska bibelkritiska forskningen har man ganska länge tänkt sig att dessa olika “jesusbilder” omhuldats av olika, från varandra fristående, kristna grupper eller församlingar. Detta är givetvis på intet sätt den slutliga sanningen, men Doherty köper den rakt av och menar att detta visar att det knappast kan ha funnits en historisk person som “urkälla” till alla dessa bilder. För hur skulle man då kunna förklara att de grupper som sammanställde den så kallade Q-källan var så helt ointresserade av Jesus som undergörare?

Men vem har sagt att dessa grupper (om de nu alls funnits) var ointresserade av allt det som de inte tog med i just den skriften? Bilden av dessa grupper bygger till största delen på spekulationer som gjorts just utifrån (bl a) antagandet att texternas historiska tillförlitlighet är låg. Här är det uppenbart att Doherty återigen förutsätter en del av det han vill bevisa och i övrigt är ute på mycket tunn is.

10. Doherty finner väldigt få hänvisningar till en historisk Jesus hos de kristna ledare som skrev på 100-talet. De flesta verkar inte ha hört talas om någon sådan och verkar inte heller intresserade av saken.

Här måste jag medge att min kunskap om de tidigaste kyrkofädernas skrifter är för liten. Men de flesta exempel Doherty ger är ur debattskrifter där man försvarar den kristna läran mot angrepp från ickekristna filosofer. Jag kan gott tänka mig att dessa filosofer aldrig var intresserade av en koppling mellan historia och lära utan enbart kritiserade läran. Det kanske kan förklara varför kyrkofäderna inte tar upp det historiska: det skulle inte ha imponerat på motståndaren. Till saken hör också att det ju knappast var möjligt att förneka - och därför inte nödvändigt att försvara - historiciteten förrän det gått en avesvärd tid sedan Jesus levde.

I del 2 av The Jesus Puzzle bemöter Doherty en del försök som gjorts av bibelkritiska forskare att ändå “rädda” den historiske Jesus från att totalt försvinna från scenen. Här upprepar Doherty i stort sett samma fel som i del 1 och utökar med en del nya:

* Han kan inte förstå hur så många judar, med sin monoteistiska bakgrund, så snabbt skulle ha kunnat bli omvända till en tro på en inkarnerad Guds Son.
* Han tycker sig inte se några spår i Paulus brev av att han någonsin hävdat att människan Jesus av Nasaret är Gud.
* Han hävdar (återigen) att Kolosserbrevets författare inte kände till att Jesus var en människa av kött och blod.
* Han påstår att författaren till Tit 1:3, “när tiden var inne gjorde han (Gud) sitt ord känt för alla genom den förkunnelse som har anförtrotts mig”, menar att Gud inte har uppenbarat sig själv i Jesu liv utan enbart genom Paulus förkunnelse.
* Att Paulus i Ef 2:17 ("Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära") sammanfattar det kristna budskapet i stället för att citera den historiske Jesus tolkar han som att Paulus förnekar att det funnits någon historisk Jesus.
* Och så vidare.

Bibelkritiska forskare, som varit angelägna om att “förklara” kristendomens uppkomst utan att ta med en verklig Gud i sina kalkyler, har menat att det fanns en historisk person i början. Han hette Jesus och var en enkel predikant som talade om Guds rike men utan att själv göra anspråk på att vara Gud. Efter hans död (han uppstod givetvis inte) måste hans besvikna lärjungar ha sökt olika förklaringar till varför det gick som det gick. Judiska profetior och hellenistiska myter blev det råmaterial ur vilket bilden av den gudomlige och uppståndne Kristus växte fram.

Doherty kritiserar denna teori (och en mer sofistikerad variant av den) och visar att den inte håller. Hans slutsats blir att det aldrig kan ha funnits någon historisk person Jesus. Men hela hans resonemang utgår från att teorins utgångspunkter är sanna, dvs att den historiske Jesus aldrig själv framträdde med gudomliga anspråk, aldrig egentligen gjorde under och framför allt aldrig uppstod. Allt evangelierna säger om sådant är senare falsarier. Här går Doherty delvis i cirkel, han förutsätter att texterna på avgörande punkter ljuger och försöker med detta bevisa att de ljuger om allt.

Doherty är konsekvent i sin strävan att läsa in sin egen teori i de texter han undersöker och bortförklara allt som strider mot den, men något verkligt argument presenterar han inte.

Del 3 av Dohertys artikel är hans eget försök att lösa “The Jesus Puzzle”. Där bygger han upp allt på den s k Q-källan och mycket avancerade spekulationer om hur den utvecklats under ca 75 års tid.

Med tanke på att Q-källan är en ren konstruktion - inga handskrifter har hittats - så blir alla dessa spekulationer intressanta mer som ett vittnesbörd om vad som kan hända när forskare blir för isolerade i sina specialfack än som vittnesbörd om hur kristendomen egentligen började. Hans egen bild av hur det hela gick till blir till sist så långsökt att det bara är den som verkligen bestämt sig för att det inte får ha funnits en verklig gudamänniska på jorden som kan tro att Dohertys bild är sannolikare än den som Nya Testamentet har gett miljoner kristna under tvåtusen år.

Men på ett sätt ligger det något riktigt i Dohertys analys: Om man utgår från att bibelkritikens bild av Jesus och av den framväxande kristendomen är sann, då får man problem. Det som blir kvar när man plockat bort själva undret i kristendomen blir verkligen något mycket osannolikt. Dohertys sätt att då gå ännu längre i förnekelse löser emellertid inte problemen, snarare gör det saken värre; teorin blir ännu absurdare. Den enklaste lösningen är naturligtvis den som i alla tider har lett människor till tro: Evangeliernas skildring av Jesus är verkligen trovärdig och Jesus själv är värd all vår tro och kärlek.